Jag hatar detta. De här kvällarna/nätterna är de värsta som finns. Jag står inte ut en sekund till. Ensam, tjock och trött - men kan inte sova. Min man är ute. Jag visste inte ens att han skulle ut. "Jobba och middag" var det. Yeah right. 

 

Det känns som att ingen förstår hur det känns att bara sitta här hemma och bli fet i sin ensamhet. Jag kan inte göra någonting för kroppen orkar inte. Jag är fast i mitt eget hem, som blivit mitt fängelse. För vem vill umågs med en trött tjockis som ändå inte kan festa till det?

 

Jag brukar inte vara den som klagar men detta är fan hemskt. Asså det är fruktansvärt att känna såhär. Jag känner mig som en fis i rymden, att inget spelar nån roll, att jag är helt värdelös och utelämnad från civilisationen. Alla andra lever i den riktiga världen å jag står å skriker i en parallell värld. Ingen kan höra mig.