Mitt huvud känns som ett russin, de dunkar och jag känner mig nästan bakis. Har försökt hälla i mig vätske-ersättning men det har gått sådär.
Ok, där sa huvudet stopp. Längre än såhär klarar jag inte att skriva.
Förlåt.
Igår morse hade vi veterinärbesiktning för Papi och vi höll tummarna att han skulle gå igenom. Dessvärre markerade han lite på höger bak, han var halt. "Nej fan, tänker jag" Så jävla typiskt. Det har aldrig vart något å just nu när han ska säljas, då händer det. Nu vill de säkert inte ha honom... Men gud va fel man kan ha. De ringde och sa att de ville ha honom ändå och att de skulle sköta medcineringen och vilan istället för att vi skulle låta honom stå en vecka till för ytterligare en veterinärbesiktning helgen efter.
Jag är så glad men samtidigt så fruktansvärt ledsen. En av mina bästa vänner har flyttat. Det känns fruktansvärt tomt, även om jag vet att han kommer att få det jättebra och precis så mycket kärlek och uppmärksamhet som han förtjänar.
Jag vet att jag kommer att köpa en ny häst i framtiden, men inte på många år. Tills dess får jag nöja mig med att hjälpa andra. Men en sak är i alla fall säker - Jag kommer aldrig att glömma dig, Papi Raul.
Bild lånad. Papi till vänster med sin nya kompis.
Ligger i sängen. Spyhink brevid, as usual. Varvar spyorna med att kolla bloggar. Det finns inte mycket mer å göra än att gilla läget å bara göra det bästa av situationen.
Förut när jag låg här så var Jonas och Ymer inne i Ymers rum och lekte. Jag låg och kollade på TV så jag tänkte inte så mycket på det förrän jag märkte hur tyst det blev. "Hallå?" ropade jag - inget svar. Så jag går och kollar vad de håller på med. Hittar dem såhär:
Jag dör så gulligt. Ville nästan inte väcka Jonas men han skulle iväg till hästen så jag var tvungen. Önskar att jag kunde åka själv men jag klarar inte av dofterna eller att springa omkring och göra alla stallsysslor, så jag får roa mig bäst jag kan i sittande/liggande ställning här hemma. Yay. Inte roligt för en som egentligen aldrig sitter still i vanliga fall. Just nu känner jag mig som en gammal kärring...
Älskade onge! <3 Mammas lilla skruttis! Vad vore mitt liv utan dig?!
Inatt var Ymer jätteledsen och skrek i flera timmar. Stackarn. Inget hjälpte. Annars brukar han alltid ropa "mamma, mamma" å så blir han tyst när jag kommer och tar upp honom i famnen.
ÄNTLIGEN har vi flyttat in i våra "nya" (gamla, renoverade) lokaler. Guud så fräscht och härligt! Innan var det jättemörkt och träigt, nu är det ljust och färgglatt! Mycket roligare att komma till en arbetsplats som är fin. :)
Ursäkta sladdkaoset. Kommer inte att göra något åt det nu då vi får nya skrivbord denna eller nästa vecka.
Finns inte något bra ställe att ta selfies på här direkt. Vi har bara de små badrumsspeglarna och så denna då som jag har på byrån brevid mitt skrivbort.
Det känns som att det aldrig vill gå över!! Sitter och kollar på TV med en hink brevid. Glammigt värre.
Jonas är fortfarande kvar på jobbet. Längtar tills han kommer hem. Vi hinner typ bara säga hej sen ska vi sova å sen back to work. Man spenderar så mycket tid på jobbet. Det allra jobbigaste är dock att jag knappt hinner umgås med Ymer. Jag vill lära honom saker, leka med honom, skratta och gosa tillsammans. Men alltid när jag har hämtat honom är han gnällig, hungrig och trött. Well... Tur att det kommer en till bebbe snart då så att jag får mer tid med Ymer <3
... Men skulle jag vinna några miljoner idag skulle jag köpa detta på stört <3
Matchas bäst med guldsmycken och ett par feta glajor nu till våren/tidig sommar.
Idag ska jag jobba från 6-18. Yay. Vad gör man inte för sin arbetsplats! <3 I veckan skall vi flytta tillbaka till vårt gamla kontor som renoverats. Vi hade fullt upp igår med att mäta för soffor och bolla idéer hur vi ska få det så hemtrevligt som möjligt. Här är lite av det vi kom fram till:
It's gonna be sooo awsome! Can't wait! <3 Älskar att vi förmodligen kommer att skaffa fatboys!
Skilsmässa = splitta allt 50%. Eller vad tycker ni? Jag såg en tjej i en köp/sälj grupp på Facebook som sökte en Louis Vuitton Neverfull och en kille kommenterade att han eventuellt hade en till salu och sedan avslutade han det hela med "skilsmässa 50%". Jag ba FUCK YOU, du kan inte ta din tjejs väska?!!! Vafan!!! Inte om du har gett den till henne eller om hon har köpt den själv. Jag skulle aldrig tillåta Jonas att ta mina väskor, även om "skilsmässa 50%" bör råda. Han kan ta båda våra bilar då och alla andra saker, för jag bryr mig engentligen inte om något annat än mina kläder/skor/väskor och mina djur.
Nu behöver ni inte bli oroliga, jag och Jonas älskar varandra mer än någonsin, vi ska verkligen inte skilja oss. Jag vill bara diskutera principsaken. Jag förstår verkligen inte mig på folk ibland. Det är typ som att jag skulle ta alla Jonas bildelar som är värda flera tusen som ligger här å ba "skilsmässa 50%". Så himla stört tänk. Vad ska jag med bildelar till? Vad ska den där killen med sin tjejs väska till? Han vill säkerligen bara ta den bara för att "han kan" och för att han vet att det skulle göra henne riktigt ont. Fyfan alltså. Fyfan.
Orkar ingenting. Kroppen är som förstenad. Jag har gett upp att ens försöka göra saker jag kan lika gärna bara ligga här och glo å få tiden att gå. Jag vill inte visa mig för någon för jag känner mig så klen och äcklig. Har inte ens orkat duscha idag. Blä.
Vill bara kolla på film eller nått å sväva iväg någon annanstans så att jag kan glömma att jag mår dåligt en stund och koncentrera mig på något annat. Igår funkade det iaf. Förutom att vi fick pausa emellanåt så att jag kunde spy färdigt. Fräscht. Folk sitter hemma med lördagsgodis, jag sitter med min hink å spyr.
Love life...
Den här bilden gör mig i alla fall lite gladare. Just nu min bakgrundsbild på telefonen.
Orkar inte må dåligt. Vill inte bara ligga här. Så fort jag rör mig mår jag så illa att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan knappt äta eller dricka. Ska det aldrig ta slut? Jag har ingen att prata med. Ingen jag vill slänga över all min skit på. Ingen av mina vänner ska behöva höra på hur dåligt jag faktiskt mår, för alla har problem och jag vill inte att någon ska oroa sig för mig eller behöva lyssna på mina problem. Därför låser jag in mig och isolerar mig från omvärlden. Vill inte prata med någon, vill inte träffa någon. Hoppas ni förstår...
Törnrosa sov i 100 år, 100 år, 100 år... Ja typ. Har lyckats behålla maten, hittills. Sovit konstant typ sen jag kom hem, vilket är skönt, men det känns fortfarande lika illa. Why can't this stupid body just for once be normal? Det är fan alltid nått. Nu kommer min man snart. Yay. Han ska få laga mat för en gångs skull, jag klarar inte av alla dofterna just nu.
We're going back bitches! This year (before kid nr 2 comes out). J'aime Paris!
Bilden ovan är tagen i oktober (!!!) förra året. Det var sjukt varmt, kändes som sommar. Vill inte visa mitt ansikte för jag ser förjävlig ut. Fattar inte hur jag kunde måla mina ögonbryn sådär. Mår dåligt av att se det!! Det var iaf en av de roligaste resor jag gjort i mitt liv. Mest för att jag fick spendera den med min man och det var BARA vi. Självklart längtade hem som en dåre efter min lille son, men dels också för att jag fortfarande hade mjölktuttar som sprängde på kvällen när jag kom tillbaka till hotellrummet. Saknar folket, gatorna och atmosfären. Vi hann inte direkt se mycket, men vi såg eiffeltornet iaf och vi var inne en hel del på Galleries Lafayette som ni kanske ser på bilden (vi står på taket och tar kort ut över stan).
I övrigt befinner jag mig för tillfället hemma, i min säng. Huvudet känns som att det ska sprängas i 1000 bitar vilken sekund som helst och jag vill helst bara stänga skärmen på laptopen och dö i min säng, men jag känner att jag måste få skriva av mig lite och distrahera mig själv från illamåendet en stund. Har en hink brevid sängen. Vågar inte röra mig, för då spyr jag bara. Lyckades trycka en korv å lite makaroner till lunch. Salladen smakade apa så jag kastade allt inkl tomater å gurka. Sjukt hur ens smaksinne kan förändras så. Håller tummarna att den där stackars korven och makaronerna (inkl ett ton ketchup för att ens lyckas trycka ner det) stannar i min mage och inte kommer upp igen.
Så, nu är jag redo att bege mig in i mediterande stadium igen. Dvs, stirra upp i taket tills klockan bli 16:30 och min man kommer hem med min son. Yay...
Hello there precious. You will be mine... Soon. Time to work hard!
Gärna nära Place Vendôme. HIT ME!
Bild från i förra året när vi var i Paris.
Nu gäller det. Nu ska jag fan börja spara. Jag vill ha min Chanel snart. Jag vet bara inte vilken.
Kanske denna?
Fyfan... Det känns hemskt. Vill verkligen inte säga hejdå. :'( Jag har bara blundat och önskat att den dagen aldrig skulle komma, men nu är det nära. Jag hatar att jag fäster mig så. Jag älskar ju den där hästen så fruktansvärt mycket jag vill aldrig släppa honom ifrån mig :'(:'(... Men jag måste tänka på honom, och inte på mig. Vad han mår bäst av. Jag måste inse att jag inte är övermänsklig och kan klona mig, att jag inte kan vara alla till lags, att jag inte kan göra 1000 saker samtidigt, även om jag vill.
Jag vet att han kommer att få det bra. Det är det viktigaste. Min uppgift är att se till att han har det bra. Oavsett om det är hos mig eller någon annan.
Känner mig som en jävla valross. Vill slå sönder allt som kommer i min väg. Stör mig på allt och alla och är allmänt irriterad 24-7. Vill göra massa saker, men orkar ingenting. Sitter bara hemma å äter mig fet. Orkar inte med mig själv. Önskar man kunde ta en paus från skiten iaf en dag. Typ ah men idag är jag inte gravid, jag kan va det imorgon istället. Men nej... that's not how it works. Du ska minsann lida. Jag känner att den här jävla ungen suger ut all min livsglädje. Jag vill bara dö typ. Finns inget att leva för. Jag klarar ju inte av någonting. FML.
Alla upplever sina graviditeter olika, jag har haft otur. Jag har mått bajs, bådde förra gången och nu. Men nu känns det fan värre. Vill bara lägga mig under täcket och aldrig komma ut. Vill inte se mig själv i spegeln för jag är så ful och äcklig. Vill inte träffa folk för jag stör mig bara på dem. Jag gör massa konstiga saker, som typ att kontakta riksdagen för att jag är så arg att jag inte kan stoppa mig själv. Och vad är jag arg för? Jo, små jävla piss saker. Små saker som blir STORA saker. Det är för jobbigt känslomässigt att hela tiden va arg. Jag är inte en arg person. Men just nu HATAR JAG ALLT.
Hejdå.
Läste något som en tjej har skrivit om att tjejer minnsann har rätt att bajsa, fisa ha mens etc.. och alla bara cepar sönder i kommentarerna. Asså vad fan är problemet? Varför får man inte vara människa. Varför ska en kille vara på ett visst sätt och en tjej på ett annat sätt. Alla får vara hur fan de vill så länge de inte gör något elakt mot andra människor (eller djur). Jag tycker inte ens man ska behöva diskutera skiten. Asså acceptera att VI ÄR MÄNNSIKOR. Kön, färg, religion, intressen, utseende... Jag skiter fullständigt i vilket. Jag kommer alltid att behandla alla lika.
Och det här med tiggarna.. Jag ger ingen något, då är jag i alla fall rättvis. Varken svensk eller rumän, cancersjuk eller rädda barnen. Jag anser att i vårt land ska ingen behöva tigga. Alla skall kunna må bra och leva ett bra liv, men det ska inte bara vara att åka hit hur som helst och sätta sig för att tigga. Jag tycker att Sverige skulle kunna hjälpa de här människorna på något annat sätt. Eller ja, hela EU. För det är ju faktiskt ett stort problem.
Och sen arbetslösheten i Sverige... Jag måste faktiskt få säga detta nu, och ragea hur mycket ni vill men MÅNGA svenska ungdomar är LATA AS som tror att de kan få toppjobb direkt. Välkommen till verkligheten! Du måste börja någonstans, varför inte McDonalds? Du kan inte ligga hemma och gråta för att du inte har något jobb eller inga pengar om du inte anstränger dig och tar vad som helst. Samma gäller tiggarna. De skulle kunna fixa ett jobb, typ på ett lager å plocka grejer eller vad som helst. Sortera fisk, vad vet jag. Med tiden lär de ju sig språket och kan komma vidare om de nu vill stanna i Sverige. Och ni ungdomar. Allt kommer inte serverat på silverfat man måste JOBBA för att få ett bra liv. Tjäna pengar för att kunna köpa en bostad, och framför allt spara (nej jag sparar inte, jag är inte bra på det, men det är ett val jag själv har gjort).
Det här har jag hållt inom mig länge. Jag är så trött på det här samhället. Alla tror att de har rätt och ska hålla på å vara viktigpetters. Med detta vill jag bara ge min syn på saken.
Dessutom - Kan inte folk bara sluta vara så elaka mot varandra både IRL och på nätet. Älska mer, hata mindre! Jag älskar alla tills de bevisar mig motsatsen. Är du snäll mot mig då är jag snäll mot dig. Simple facts.
Ja, men skulle nästan kunna tro det. Jag har varken haft tid eller lust att blogga då jag haft fullt upp med häst, familj, hund och marsvin.
Dock är jag gravid med bebis nr 2, (Yes, you heard me!) så jag har tyvärr fått ta det svåra beslutet att sälja Papi. Det gör så ont och jag är jätterädd att han ska hamna fel. Ber verkligen att han får komma någonstans där han får stanna tills han dör, någonstans där han kan få springa runt i stooora hagar och blir riden regelbundet och väl ompysslad. Huvudsaken är att han har det bra, det är det enda som spelar någon roll. Jag klarar just nu inte av att ta hand om honom. Har knappt vart i stallet över huvudtaget de senaste 5 veckorna pga hur dåligt jag mår. :'( Jättekul. Allt jag vill är att må bra så jag orkar rida och kan njuta av den sista tiden med min första egna häst. Men nej, jag ska dejta toan 24-7 och ligga på soffan/sängen och va yr så fort jag reser mig. Orkar knappt ens ta hand om min lille son, men det är det all den lilla energi jag har får gå till. Han är viktigast av allt och han vill ha en rolig mamma som leker och lagar god och varierad mat. Bara å bita ihop. Heltidsjobb på det med. Tur att jag sitter ner och jobbar, annars hade jag nog inte klarat av det heller... :/
På lördag händer det i alla fall lite roliga grejer. Då ska jag, syrran, hennes kille och min man på biodejt. Gissa filmen! ;P (se nedan)
