Publicerat 2015-07-29 10:46:31 i Allmänt
När jag ändå är i farten och skriver om lite mer "tabubelagda" saker kan jag lika gärna gå all in.
Som ni vet har vi alla problem, ingens liv är till 100% perfekt. Inte mitt heller, även om jag är lycklig med min tillvaro. Jag har haft väldigt mycket psykiska problem under tonåren och det har fortsatt även i vuxen ålder, om än minskat rejält. Dock är jag ibland deprimerad, som många andra, men mitt största problem är hur min kropp hanterar stress. Jag är lite väl överambitiös som person och jag ställer skyhöga krav på mig själv. Känslan av att vara otillräcklig är det värsta jag vet. Det är just det jag känner just nu, med 2 barn. När det blir förmycket för mig börjar magen alltid bli körig, jag mår sjukt illa och måste springa och spy. Var tvungen att göra det nyss. Jättekul. Well, det är då man får tänka, jaja det är en dag imorrn också. Jag vet att jag har stressat förmycket och pressat mig själv för hårt när jag står där över toaletten. Men, det är också bra att jag vet, för då kan jag göra något åt det. Jag ska försöka tänka att det är ok, barnen får gråta, jag kan inte dela på mig, jag gör så gott jag kan. Även när det gäller att passa tider. Det är ok, jag får komma sent, ingen dör av det. Det är SKITSVÅRT att passa tider med 2 små barn. Där har vi en rejäl stressfaktor.
Sist när jag var mammaledig spydde jag varje dag flera gånger. Men då var allt så nytt och jag var livrädd. Den här gången är det annorlunda. Men just nu sitter jag här själv med båda barnen, Jonas är iväg och fixar vår röda SAAB 9-3:a som vi ska sälja (vi har för tillfället 3 bilar, vi behöver bara 2, onödigt att ha en som bara står å kostar pengar). Det är SUPERLÄSKIGT att vara själv med 2 barn. Tänk om båda börjar gråta samtidigt, om Ymer vaknar från sin vilostund när jag ammar Freja (har lite svårt att gå runt och amma för jag har så ont i brösten så vill helst sitta blickstilla). Vad gör jag då liksom? Ska jag sitta där i soffan å ba "mamma kommer snart" å ha en gråtande kille inne på hans rum. Nej fy...
Så, ni ser! INGENS liv är perfekt. Visserligen är detta top 10 i-landsproblem kanske men ändå! För mig är detta STORA problem och jag jobbar på att lösa dem på bästa sätt.
Knepigt inlägg kanske men här har ni some deep facts about me. I've got nothing to hide.
Som ni vet har vi alla problem, ingens liv är till 100% perfekt. Inte mitt heller, även om jag är lycklig med min tillvaro. Jag har haft väldigt mycket psykiska problem under tonåren och det har fortsatt även i vuxen ålder, om än minskat rejält. Dock är jag ibland deprimerad, som många andra, men mitt största problem är hur min kropp hanterar stress. Jag är lite väl överambitiös som person och jag ställer skyhöga krav på mig själv. Känslan av att vara otillräcklig är det värsta jag vet. Det är just det jag känner just nu, med 2 barn. När det blir förmycket för mig börjar magen alltid bli körig, jag mår sjukt illa och måste springa och spy. Var tvungen att göra det nyss. Jättekul. Well, det är då man får tänka, jaja det är en dag imorrn också. Jag vet att jag har stressat förmycket och pressat mig själv för hårt när jag står där över toaletten. Men, det är också bra att jag vet, för då kan jag göra något åt det. Jag ska försöka tänka att det är ok, barnen får gråta, jag kan inte dela på mig, jag gör så gott jag kan. Även när det gäller att passa tider. Det är ok, jag får komma sent, ingen dör av det. Det är SKITSVÅRT att passa tider med 2 små barn. Där har vi en rejäl stressfaktor.
Sist när jag var mammaledig spydde jag varje dag flera gånger. Men då var allt så nytt och jag var livrädd. Den här gången är det annorlunda. Men just nu sitter jag här själv med båda barnen, Jonas är iväg och fixar vår röda SAAB 9-3:a som vi ska sälja (vi har för tillfället 3 bilar, vi behöver bara 2, onödigt att ha en som bara står å kostar pengar). Det är SUPERLÄSKIGT att vara själv med 2 barn. Tänk om båda börjar gråta samtidigt, om Ymer vaknar från sin vilostund när jag ammar Freja (har lite svårt att gå runt och amma för jag har så ont i brösten så vill helst sitta blickstilla). Vad gör jag då liksom? Ska jag sitta där i soffan å ba "mamma kommer snart" å ha en gråtande kille inne på hans rum. Nej fy...
Så, ni ser! INGENS liv är perfekt. Visserligen är detta top 10 i-landsproblem kanske men ändå! För mig är detta STORA problem och jag jobbar på att lösa dem på bästa sätt.
Knepigt inlägg kanske men här har ni some deep facts about me. I've got nothing to hide.
Om ni har något tips på hur jag skulle kunna känna mig mindre otillräcklig, PLEASE SHARE! Jag är sjukt tacksam för alla kommentarer!!
Kommentarer
Trackback
