Här sitter jag och räcker ut tungan, i brist på annat. Jonas håller på å fixar med vår röda lilla Saab så att den ska bli fin nu innan den åker ut på annons. Ymer sover för natten och jag väntar på att lillan ska vakna så att jag kan amma. Mina bröst är jättejobbiga just nu, hatar dem. De gör ont och de läcker. Önskar att jag slapp all den här smärtan, men men, vad gör man inte för sina barn. 

Jag funderar lite på vad jag har kvar att göra nu i livet, på min bucket list. Har redan betat av så många punkter. Är otroligt glad och tacksam (jag har främst mig själv att tacka) för allt jag har lyckats åstadkomma hittills. Jag har gift mig, jag har fött två barn, jag har ägt en häst, jag har fått min walk-in-closet, jag har sjukt mycket fina designerväskor vilket, vid sidan av hästar, djur och träning, är min största passion i livet (även om några fortfarande finns på min bucketlist). Jag har världens finaste lägenhet och en man som älskar mig för den jag är (hoppas jag iaf hehe ;P). Jag har världens finaste inredning... Ja vad mer kan jag önska mig?! 

Jonas pratar om att han vill ha ett hus i framtiden. Jag vet inte... Visst, alltså... Om gräset hade klippt sig själv, om huset hade målat om sig självt och om snön mirakulöst hade smält bort på uppfarten så - why not? Jag känner bara att det är sjukt mycket jobb med ett hus. Som det är nu, när barnen är små, har jag inget behov av det. Min tanke är inte direkt att vi ska sitta och uggla i lägenheten utan att vi ska åka iväg och hitta på massa saker så fort vi är lediga. Barnen lär ha aktiviteter, typ fotboll, ridning kanske när de blir lite äldre... Så det lär väl ändå bli fullt upp sedan. Men när jag är 40 kanske. Då, så att man kan sitta i solnedgången på altanen med ett glas vin och bara njuta, se ut över ängarna där mina hästar går och betar... Det vore något. Men det är så sjukt mycket jobb med allting. Om Ymer eller Freja börjar rida sedan kanske vi skaffar en häst (annars lär det dröja ett par till år innan jag skaffar en ny), men då får den stå på ett inackorderingsstall med ridhus för det är mycket jobb som det är med en häst ändå. Jag var väldigt nöjd med Ryggebol gård där jag hade Papi Raul uppstallad så jag lär ju säkert ha hästen där i så fall. 

Jag saknar hästlivet nått så djävulskt. Tur att jag har vänner som har hästar så att jag kan hjälpa dem. Vill inte vara borta från sadeln för länge. Jag lärde mig sjukt mycket tillsammans med Papi, jag lärde mig verkligen att uppskatta dressyr. När jag var yngre var det bara hoppning som gällde men nu är jag helt inne på dressyr och att bli bättre på det. Det är just samspelet mellan häst och ryttare som är så himla fascinerande. Enligt mig ska man BE hästen att göra saker, inte TVINGA den att göra det. Utan den ska frivilligt vilja utföra uppgifterna den blir tilldelad med glädje och entusiasm. Det är då ridning är roligt. Jag skulle inte vilja rida och känna att hästen inte tycker om det den gör. Papi älskade att träna. Han var sååå duktig!!! Jag saknar honom jättemycket, det var så himla mysigt att rida på honom. Han var helt underbar med en vilja av stål. Jag önskar verkligen att jag inte hade behövt sälja honom men jag gjorde det för både hans och mitt bästa. Jag klarade inte av att ta hand om honom i början av min graviditet för jag mådde sjukt dåligt. I hela 4 månader låg jag helt utslagen och spydde. Det är ett under att jag ens klarade av att gå till jobbet. Tänk, Jonas tog hand om Papi under hela den tiden innan vi hade bestämt oss för att sälja honom. Jag vet att Jonas växte som människa under den perioden. Hästen älskade Jonas och jag vet att det var minst lika jobbigt för Jonas som för mig när Papi väl lastades och åkte iväg med sina nya ägare. Jag kommer aldrig att glömma hur fantastisk han var. Han var ingen ungdom, men jävlar va krut det var i den kusen! Usch det är verkligen jobbigt att skriva detta, tårarna rinner ner för mina kinder. Men ibland är det bra att ta upp saker. Man ska inte gå å bära på allt. Tillslut spricker man.