Gud. Den här bilden alltså. Känns inte ens som att det är jag. Inte ens som att det är Ymer heller. Men, här är vi och här var han väl kanske 3 dar gammal eller nått sånt. Så liten och ömtålig! <3

 

Tänk att snart sitter jag där igen, men en annan liten människa. Det känns verkligen helt overkligt. Jag har till och med svårt att förstå att jag är mamma ibland, allt har gått så himla fort. Dock är jag världens lyckligaste så det finns ingenting jag ångrar. 

Lillan i magen är helvild så jag blir ständigt påmind om att jag inte är ensam längre. Det är ganska mysigt faktiskt. Att veta att man aldrig är helt själv, att man alltid har någon med sig. Även om det är på insidan.

Är sjukt uttråkad idag. Har tränat imorse men nu sitter Jonas och kollar på Aladdin på engelska och Ymer sover. Jag ba "happ, what to do"... vill städa men det går inte när Ymer sover. Blää...

Hoppas att han vaknar snart..