Pga tidigare dåliga erfarenheter mår jag väldigt dåligt när min parter är ute på krogen. Det är absolut inte det att jag inte litar på honom, för det gör jag, men jag är så himla rädd att det ska hända honom något. Jag har verkligen vart med om allt, å då menar jag ALLT (inte i detta förhållandet). Det fanns liksom inte en enda gång då det inte hände något. Slagsmål, brutna revben, poliser, försvunna/stulna? plånböcker och mobiler. Det är inte kul att först vara vaken hela natten å sen få höra att allt är mitt fel och sen får man sitta 06:00 på lördag morgon och spärra bankkort/mobil. Detta har satt sina spår och fastän jag vet att det bara är jag som mår dåligt så kan jag inte sluta. Jag är så jävla rädd och orolig. Detta bryter ner mig långsamt inifrån. Jag är amazed att jag ens lyckades somna igår, sjukt jävla glad att jag lyckades. Men sen vaknade jag klockan 04:40 och då började stressen komma smygandes då jag inte hört ett knyst från min blivande man och hans vänner. Inte förrän kl 07:00 eller något sånt säger en av hans vänners tjej att han sover där. Jag blir helt förstörd. Kunde han inte i alla fall sagt till? Eller nån av hans vänner?! Han vet hur jobbigt jag har det. Hur jag får kämpa för att inte låta paniken vinna. Dessa nätterna är de värsta i mitt liv och jag önskar verkligen att de inte fanns. Jag förstår om folk tror att jag är ett kontrollfreak men det är jag inte. Jag är bara så jävla rädd eftersom det för mig alltid har hänt det värsta. Sjukhus... m.m... Inte kul. Ett tag tyckte jag inte ens det var kul att gå ut längre pga detta så jag satt bara hemma å söp, för att försvinna bort till ett problemfritt dilerium medan min respektive var ute å härjade.

 

Jag delar med mig av detta ni i hopp om att folk ska förstå mig lite bättre. För jag har inte haft det lätt. Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig, för det är fan inte synd om mig, det är synd om barnen i Afrika. Vill bara att ni ska veta varför jag är som jag är. Så, nu var det sagt.

 

Hejdå.