... Men jag skriver ändå. Just nu känner jag mig inte speciellt pepp på någonting förutom att jag ska träffa pappa imorgon och sedan ska jag klippa mig. I övrigt har jag ont lite överallt och som vanligt ligger jag i sängen redan men kommer inte slockna förrän vid en 03:00 kanske. Jag har accepterat att jag inte kan sova, sjukt nog, även om det är fruktansvärt jobbigt att ligga timme ut och timme in och bara stirra upp i taket. Jag vill bara att detta ska vara över så jag får en mening med livet igen, för just nu känns det inte som att jag fyller nån funktion överhuvudtaget, jag bara existerar. Visst bär jag på mitt barn men inte förrän han är ute kommer det kännas som att jag har ett syfte igen. Tills dess får jag bara fortsätta leva som en robot som går på repeat varje dag. Upp, ut med hundar, äta, ligga i soffan i nån timme, sova i sängen igen, äta, gå ut med hundar, ligga i soffan.... Ja ni hör ju själva vilken underbar tillvaro. För mig är detta som att leva i ett fängelse där jag inte är fri att göra vad jag vill eftersom kroppen inte orkar. Jag längtar efter att få vara bara jag igen, att få ha min kropp för mig själv och kunna röra mig fritt.

So close, but still so far....