Ja, då var det det här med tid.. Får passa på att skriva medan lillen sover! Vart var vi... Just det! Pizzan! Haha, pizzan som jag la en pizza av sen höhöhö. Well, hur som så var den jävligt go iaf, inte så konstigt med tanke på att jag inte ätit på typ ett dygn.

Efter jag smällt i mig pizzan mellan värkarna gick det ganska segt. Klockan var väl 16:00 eller något den 29:e och jag tog alla värkar tillsammans med lustgasen. Successivt blev de starkare och än mer smärtsamma. Vid det här laget var jag ganska groggy av all lustgas så jag minns inte exakt men vid 17:00 någonting slog vi vad om när han skulle komma. Mamma gissade på 19:14, jag på (tror det var) 21:45 och jag minns inte vad Jonas gissade. Den som gissade närmast skulle i vilket fall vinna 2 trislotter.

 

Efter vi slagit vad bestämde personalen på förlossningen att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Jävlar, det var en skum upplevelse! Jag minns hur varm vätska sipprade ur mig, eller snarare forsade. Det var som en hel flod! Sedan tog det verkligen fart och nu är jag typ helt borta. Jag minns inte så bra men krystvärkarna kom igång i alla fall och det var som att nästan alla mina sinnen stängde av. Jag kunde bara höra och känna, annars var jag blind. När krystvärkarna kom skrek jag för allt jag var värd i den saken man andas in lustgasen i. Jag tryckte den så hårt mot mitt ansikte att jag hade ont i näsbenet en hel vecka efter sen hehe.

 

När jag väl låg där undrade jag vad fan jag hade gett mig in på och jag var så säker på att jag aldrig skulle vilja föda barn igen (om jag ens skulle överleva den här förlossningen!!). Det kändes på ett sätt som att jag stod med foten mellan livet och döden och svajade som på en lina högt uppe i luften. Det var verkligen en fruktansvärd känsla och smärtan var olidlig. När de skrek åt mig att inte trycka på i krystvärkarna försökte jag hålla emot men det gick verkligen inte. Tillslut tänkte jag "skitsamma, jag bryr mig inte om jag spricker sönder och samman, jag vill bara få det här överstökat en gång för alla!!" så jag tryckte på utav bara helvete och efter en 2-3 krystvärkar var han ute!

 

Klockan 19:12 föddes vår helt perfekte lille son (2 minuter innan det mamma gissade på! Snacka om flax!) och i samma sekund som jag fick se honom för första gången visste jag vad riktig kärlek var. Det var den finaste lilla människa jag någonsin sett och jag skulle göra vad som helst för honom! Jag är så otroligt tacksam att jag fick uppleva en "normal" förlossning, att min son är frisk och att jag kan amma. Det finns inget mer fantastiskt i livet än att få äran att bli förälder. Jag är en galet stolt mamma och jag ser så mycket fram emot att få se lille Ymer växa upp! <3