Jag vet inte om Papis nya ägare läser min blogg, men jag kikade in på hennes idag för första gången på flera månader. Har inte vågat, har inte klarat av det. Papi heter numera Valle och han verkar må bra och ser glad och belåten ut på bilderna hon lägger upp. Vilken lättnad! Jag känner mig så hemsk för att jag inte har kontaktat nya ägarna igen, kollat hur allt har gått å så.. Men det har bara tagit stopp för mig känslomässigt. Det har vart mer än vad jag klarat av. Hur som helst, om du/ni läser detta, jag BRYR mig och jag saknar honom massor.

 

När barnen är stora, om ett antal år, kommer jag garanterat att skaffa häst igen. Jag älskar att vara i stallet och greja, känna doften av hö och spån och framförallt att få äran att göra något roligt tillsammans med en fyrbent vän. Att få samarbeta, att känna en gemenskap och en kärlek som inte går att beskriva, som måste upplevas för att du ska förstå. Nästa gång blir det nog en arab, en nättare, lite mindre häst med mycket krut i. Är absolut inte rädd för tittiga hästar, tycker bara det är roligt med lite utmaning. Men, tills dess blir det till att bara vara mamma och hundägare.

 

Älskade Hugis, tur att jag har dig <3 tänk att dualltid funnits där och stöttat mig genom alla svåra tider. Du är min klippa i stormen!