Ok, nu ska vi se vad vi kan få ihop här! Antar att många av er väntat på detta hehe.

Egentligen kan man väl säga att det hela smygstartade redan lördagen den 18:e juli då jag märkte att slemproppen börjat släppa. I och med det började även få allt mer förvärkar under dagen och så fortsatte det även under söndagen och på måndagen hade jag värkar med olika intensitet var 15:e-30:e minut. Jag började bli jäkligt trött på det på måndagen för smärtan i varje värk blev allt värre. Jag hade ju Ymer att ta hand om med men på måndag kväll, när Jonas kom hem från jobbet, orkade jag inte mer så Ymer fick åka hem till sin farmor så att jag kunde vila lite mellan alla värkar. Jag ringde till förlossningen på kvällen eftersom jag hade riktigt ont och kollade läget, om det fanns plats på östra, för jag ville helst åka dit eftersom det ligger närmast och de har många specialister när det kommer till just barn. Det fanns plats men de sa att vi hellre skulle åka till Borås men jag sa att det vägrar jag, inte en timme extra bilväg mitt i natten och genom härskogen, FY!

Jag gick och la mig vid 23:30 ca, jag var helt slut och tänkte att jag får väl avvakta å se om det blir värre annars kan jag ju iaf få lite sömn kanske om jag har tur. Men tji fick jag för ca 5 minuter efter att jag lagt mig knäpper det till, det blir lite blött därnere och jag tänker " OJ! Var det vattnet?. Men nej, det var BLOD! Massa blod! Jaha oj, ska det vara såhär?! Det har jag aldrig hört eller läst något om! Jag ropar på Jonas att vi måste ringa förlossningen med en gång så vi ringer. De säger att vi ska komma in med en gång till specialförlossningen och de frågar även om vi vill ha en ambulans, men vi säger att vi kör in själva.

I bilen, påväg till sjukhuset, sitter jag och skakar helt okontrollerbart, jag är lite smått chockad. Jag kan verkligen inte sitta still hela jag skakar som sjutton! Det håller i sig hela vägen till sjukhuset och även när vi kommit in på ett förlossningsrum. Väl där får jag genast lägga mig i sängen och de sätter igång CTG, tar massa prover och jag känner hur jag är påväg att svimma. Mitt blodtryck var sjukt lågt så de fick sätta in dropp. Jag fick varken äta eller dricka och sedan gjorde de en gynundersökning med för att kolla att allt var ok med barnet.

Efter diverse undersökningar och prover konstaterade de i vilket fall att det antagligen var en väääldigt riklig teckningsblödning och inget allvarligare. Jag fick ligga kvar och sova på förlossningsrummet för jag hade fortfarande hyffsat regelbunda värkar och jag var öppen ca 4 cm. På morgonen var jag så trött och svag, hade fått 2 påsar dropp men jag behövde MAT. Läkarna kom in vid kl 9 ca, efter sin rond och berättade vad de hade tagit för beslut med mig och de sa att de skulle sätta igång mig, eftersom jag ändå var öppen och hade gått så pass långt i graviditeten utan komplikationer. De sa även att jag skulle få äta frukost först, HURRA! Äntligen skulle vi få träffa Freja! Den 21:e skulle bli dagen då vi skulle få säga hej till vår dotter för första gången!!

Jag slängde i mig maten, var helt uppe i varv, ville bara få det överstökat så jag slapp alla jävla värkar å skit. Vid ca 9:45 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Jisses va vatten. Helt sjukt hur mycket vatten det är i kroppen när man är gravid. Hur som helst, det fortsatte sippra ett bra tag, kanske en halvtimme. Efter 45 minuter började jag få värkar, starka sådana. Å jävlar nu gick de undan. Det var inte många onda värkar förrän krystvärkarna började komma. OMG! Nu ska ungen ut! Helvete, ingen epidural, det kunde jag fetglömma. AJ FAN va ont det gjorde ville döda någon. Fick lustgas i vilket fall, det hjälpte la sådär, men det var iaf bättre än inget. Men på slutet använde jag inte ens lustgasen jag bara tog tag i lakanen och skrek för allt jag hade. Det hjälpte nästan bättre, för då fick jag kraft att trycka på.

Efter myyycket smärta och inte alls så många krystvärkar var hon ute. Plopp sa det bara, kl 11:35 den 21:e juli. 

Helt galet, nu hade jag blivit 2-barnsmamma!!!