Fyfan... Det känns hemskt. Vill verkligen inte säga hejdå. :'( Jag har bara blundat och önskat att den dagen aldrig skulle komma, men nu är det nära. Jag hatar att jag fäster mig så. Jag älskar ju den där hästen så fruktansvärt mycket jag vill aldrig släppa honom ifrån mig :'(:'(... Men jag måste tänka på honom, och inte på mig. Vad han mår bäst av. Jag måste inse att jag inte är övermänsklig och kan klona mig, att jag inte kan vara alla till lags, att jag inte kan göra 1000 saker samtidigt, även om jag vill.

 

Jag vet att han kommer att få det bra. Det är det viktigaste. Min uppgift är att se till att han har det bra. Oavsett om det är hos mig eller någon annan.