Jag har kommit fram till en sak. Innan jag fick barn tyckte jag väl egentligen inte så värst mycket om barn, tyckte mest att de var jobbiga men såklart söta på sitt sätt. Men nu, jag klarar inte av att se en gråtande bebis på ett köpcenter typ, vill bara gå fram och ta den och trösta den. Jag har blivit helt knäpp haha, mammahjärna typ. Jag är helt kär i barn. Vill bara ta hand om alla! Längtar ihjäl mig efter lillen som är på dagis just nu och efter hon i magen. Jag glömmer ofta bort att hon ligger därinne, men det gör hon ju och nu är det ju inte så himla långt kvar tills hon kommer ut. 

Den här graviditeten har iaf vart lättare på ett sätt - jag har oroat mig mindre. Förra graviditeten var jag sååå nojig och stressade upp mig för minsta lilla, å nu ba "äsch fuck it". Men, jag känner på mig att jag nog kommer att få lite smått panik sista veckan just för att jag minns hur fucking jävla ont det gjorde och att jag verkligen trodde att jag skulle dö. Det betyder alltså att jag ska "dö" igen och sen återuppstå när jag får min lilla i min famn. Som jesus typ, fast bättre. Fuck jesus, get a kid and you will be just as cool. (ok, nu menar jag inte... ja, du fattar...) ;)